Ett oskrivet blad kan ingen läsa

Därför finns jag. Jag heter Susanne Wiklund och kan hjälpa dig att
skriva det du inte hinner, inte vill eller har erfarenhet av.
Jag har i princip levt på att skriva hela mitt yrkesliv. Först som
journalist på dagstidning och lite TV. Sedan redaktör samt
kommunikations- och områdeschef vid Umeå universitets största enhet.
I mitt företag Susanne Helt enkelt har jag sedan åtta år tillbaka hjälpt
många företagare och organisationer med texter.
Det har varit annonser, hemsidor, bloggar, pressmeddelanden,
krönikor, artiklar, kund- och säljbrev, broschyrer, foldrar, tidningar, EUansökningar,
anbud, årsredovisningar, planer och dokumentationer.
Några böcker har det också blivit, både egna och andras.
Inspirerad av årstiden har jag tagit fram några väldigt prisvärda
paketalternativ. Allt för att underlätta för dig.
Text till ett pressmeddelande samt utskick till relevant press, radio och
TV, nyhetsbyråer samt sociala medier:
2 999 kronor.
Research och text till precis det du behöver:
4 999 kronor per arbetsdag. (Erbjuds också som halvdag för halva
summan.)
Lär dig själv och din personal att skriva effektivt och lättläst. Teori och
praktik under en dag:
11 999 kronor per grupp om max sex personer.
Vill du veta mer om mina andra utbildningar och tjänster gå till:
http://www.heltenkelt.eu
Moms tillkommer på samtliga priser. Vid mer omfattande uppdrag begär offert.

Det är den här åldern…

…sa väninnan när vi diskuterade något jag faktiskt inte kommer ihåg vad det var.
Sedan har jag tänkt rätt mycket på de där orden. Den här åldern, lite obestämt mellan 55 och 65, så där. Åldern då vi kvinnor plötsligt inte är anställningsbara längre. Trots att vi varken kommer att bli gravida, vabba, eller plötsligt få för oss att resa jorden runt ett år. Vi är också uppfostrade i industrialismens anda, och vet därmed vikten av att komma i tid, arbeta hårt, vara lojal och jobba övertid när så krävs. Även fredagar.
Vidare, så spelar vi inte så ofta på våra telefoner, har heller inget större behov av att dela våra partynätter (ack, om nu några sådana funnits) med resten av världen, eller diskutera senaste kärleken i detalj.
I den här åldern har vi däremot med oss en mängd kunskap och är oslagbart tekniksmarta. Vi har faktiskt varit med om det mesta. Där är väninnan vars hårt arbetande mamma vann en fin TV – innan sändningarna börjat i Sverige. Så där satt hon tålmodigt och tittade på det som kom att kallas myrornas krig, till dess antennen kom upp på en höjd, så tyska program kunde avnjutas av den lilla. Och resten av samhället som kom för att beskåda detta tekniska underverk.
Vi fick också uppleva hur rockmusik spelades baklänges, för att vi skulle inse att det egentligen var Satan rockarna tillbad. Vi lärde oss att med en hjärnkirurgs precision avlägsna och släta ut kassettband som snurrat in sig i spelarna. Därefter kom första tecknet på att allt skulle bli minimalt, när räknemaskinerna krympte till kalkylatorer, skrivmaskinerna blev slimmade elektriska sådana, för att följas av ordbehandlarna som åtminstone kunde flytta stycken.
Vi lärde oss säga nya ord som vi inte riktigt visste vad de betydde, undervisades av män som talade ett obegripligt språk och i rasande fart pekade på knappar och tangenter och rullgardiner och mappar och filer och dokument, och spara och logga ut. Och de slutade aldrig komma och blev bara yngre och yngre i takt med alla saker blev mindre.
Så när jag i dag försöker sköta mitt liv i en telefon med knappar alldeles för små för mina fingrar, rör sig de filosofiska tankarna kring två saker: Hur många fler program måste jag lära mig innan jag går i pension och när ska en skrivare som inte krånglar, se dagens ljus?